Just nu låter det som om ett barn ligger och gråter utanför min dörr. Lite som om någon lagt dit en korg med en bäbis och en lapp om att nu är den min. Vet inte riktigt om jag vågar öppna dörren. Jag älskar ju verkligen barn, men är jag verkligen redo för moderskapet? Ett ensamstående moderskap dessutom. Hade hoppats hinna vara lite ung och dum ett tag först så att jag kan fokusera helt på att var vuxen och vis sedan. Och hur ska det gå i helgen när jag ska till Kolmården? Jag måste hitta en barnvakt.

 

Nu slutade barnet att skrika. Och det är inte omöjligt att jag kan ha låtit fantasin gå lite för långt. Igen.