Nu har jag blivit frisk och börjat jobba igen, (därav försummelsen av bloggen) och den senaste tiden har varit ganska turbulent. Bland annat har jag upptäckt att någon hackat sig in på mitt PayPal-konto och startat en prenumeration på en Minecraft-server för 289 kr i månaden. Under några efterforskningar av tidigare nämnda problem kom jag dessutom över det här foruminlägget:

 

Jag tyckte det var fantastiskt. Dels på grund av att Gunnar Rehlin, eftersom han gick med på att vara med i Killinggängets En liten film om att göra någon illa, är en av mina favoritkändisar, dels för att någon valt att skapa ett "HOT-mailkonto" (?) i hans namn, men kanske framför allt eftersom Gunnar inte kan tala för sig själv och istället ber en vän.

 

Igår trotsade jag min förkylning och åkte på min planerade resa till Kolmården. Idag känner jag att jag nog BORDE stannat hemma, för nu har sjukdomen kommit tillbaka i ny styrka. Det är inte längre någon mysig-spela-TV-spel-förkylning, utan jag kan på riktigt inte prata. Men nog om det, nu ska jag berätta om Kolmården innan min alvedon slutar verka.

 

 

Det var väldigt regnigt, men djuren var precis lika fina ändå. Jag vet inte riktigt vad det är med djur, men jag kan bli så förbannat lycklig av att bara se på dem. Det räcker med att de rör lite på sig för att jag ska hoppa upp och ner som ett litet barn. Jag kan också stå och skratta, LÄNGE, åt djur jag tycker är roliga.* Men det som gjorde allra starkast intryck på mig igår var ändå delfinshowen. Det var lampor som lyste, vattenfall som rann från taket och delfiner som hoppade och dansade till tonerna av Markoolio. Och när han sjöng raden: "Den här är för alla barn på Astrid Lindgrens sjukhus!" blev det för mycket. Jag började gråta. Inte bara någon liten tår, utan MÅNGA tårar. Sådär så att rösten spricker och anstiktet förvids. Man kan säga mycket om min PMS, men den tar mig iallafall ständigt på nya äventyr. För har man inte storbölat mitt bland glada barnfamiljer på en delfinshow har man fan inte levt.

 

Har legat hemma med feber i några dagar nu. "Trist att vara sjuk på semestern!" skulle man kanske kunna tänka, men mig passar det helt perfekt - nu har jag ju äntligen tid att ligga i soffan och plöja Mass Effect 3 dygnet runt utan att ha dåligt samvete.* Nu mår jag iallafall lite bättre, så idag ska jag inte bara rädda galaxen, jag ska ta på mig byxor också.

Dagens låt: White Nights - Oh Land

* Eller ja, dåligt samvete har jag ändå, gjorde nämligen ett litet förhastat beslut som ledde till att ett helt folkslag förintades. Ja, ja, så kan det gå.

Idag känner jag mig väldigt tillfreds med livet. Jag har semester, och har precis kommit hem efter några dagars vistelse på den bästa platsen på jorden - Måviken.

 

 

Jag ar matat så mycket änder där genom åren att de nu verkar helt obrydda av min existens. En gång har jag simmat med en hel andfamilj, och den här poserade snyggt när jag ville leka naturfotograf.

 

 

Ormarna har jag inte lika fin relation till. Här är exempelvis en snok som flyr från mig och min kamera. Man kan kanske säga att jag tycker lite mer om dem än vad de gillar mig.*

 

 

Några kvällar hade jag vänner på besök, andra var jag helt enam ute i skogen. Då kollade jag på Zombiefilm och fotograferade månen.

 

 

Jag spelade också lite TV-spel. Herregud, ni trodde väl inte att jag skulle klara en hel vecka ute i vildmarken utan minst 11 stycken?

 

Nu är jag hemma i min lägenhet och har köpt nya TV-spel för hela lönen**, och därmed är även denna veckas ledighet kvalitetssäkrad.

Dagens låt: The Reeling - Passion Pit

Jag jobbar som bekant rätt mycket just nu, och eftersom min arbetsplats råkar befinna sig på min uppväxtort bor jag för tillfället hos mamma och pappa. Och om vi säger såhär - när man bildgooglar på ortsnamnet är det ingen slump att alla bilder föreställer bussar på väg därifrån. Förutom den här fantastiska bilden på Alunda centrum. Vi pratar alltså om orten där ungdomarna på min tid åt tvål och drack bedövningsmedel för hästar för att bli höga, och där det i flera år gick ett rykte om att två elever haft sex på höjdhoppsmattan.



En bra grej med att bo hos mamma och pappa är att det är gratis och att man oftast slipper laga mat, en lite sämre grej är att jag fortfarande måste betala hyra för en lägenhet jag knappt hinner vara i och att jag inte får sova i min egen säng. Men det absolut sämsta är ändå att man ofta stöter på gamla klasskompisar från mellanstadiet när man går på ICA. Jag skulle nästan vilja påstå att cirka 50% av dem faktiskt jobbar på just ICA. Det jobbigaste med det där är att något otroligt dumt inom mig vill utbrista: "Ja, jag är ju bara här på BESÖK jag. Har ju flyttat till Uppsala nu vet du.". Och det är ju så förbannat malligt att man dör. Jag kan förstå att andra trivs, kanske har fått ett jobb och så, men själv känner jag mig skyldig mitt tonårsjag att flytta därifrån, om så bara för några år åtminstone.  Men efter ett tag kommer jag på mig själv med att inse att det kanske är jag som är idioten ändå - varför har man egentligen valt att vara singel i en stad där man spenderar dagarna med att läsa serier och spela TV-spel, när man kunde bott kvar och säkert varit gift och tvåbarnsmamma vid det här laget?

Dagens låt: School - Nirvana