Ja, jag var ju alltså på The Shins i fredags. Eftersom jag lyssnade på dem som mest på högstadiet, och i viss mån även gymnasiet, blev jag lite nostalgisk när jag klädde på mig och borstade håret. "Jag ska se ut som jag gjorde förr i tiden!" tänkte jag, och kammade snedare snedbena än normalt och plockade fram mina Converse. Och under ungefär en halvtimme kände jag mig som tonåring igen. Sedan insåg jag att jag såg ut PRECIS som vanligt. Förutom att jag sedan ett par månader tillbaka har benan en centimeter närmare mitten har jag tydligen inte förändrats alls. Snopet.

Det var en trevlig tillställning (James Mercer visade sig inte bara vara en av världens bästa textförfattare, utan besitter tydligen också en av världens mest stabila falsetter), men som tyvärr hamande lite i skuggan av den fruktansvärda publiken. Förutom att gruppen extremt långa killar var klart överrepresenterad, stötte jag även på den nya regerande mästaren i sämsta-människa-att-stå-brevid-på-en-konsert-kategorin (som alltså slog ut den tidigare titelinnehavaren: den höga killen i kodräkt som inte kunde stå upp, men som kunde blåsa såpbubblor på Hultsfred '08). Den här killen var irriterande på fyra olika sätt:

1. Han var lång.

2. Han hade en stickig kofta.

3. Han krävde tredubbelt så stort utrymme som oss andra eftersom han envisades med att demonstrativt gunga överkroppen både framåt, bakåt och åt sidorna. (Detta i kombination med den stickiga koftan ledde till att jag fick skavsår på armen. Nästan iallafall.)

4. Han blev arg, och protesterade högljutt, på ALLA som gick förbi honom. (På en spelning där baren ligger precis brevid scenen måste man fan acceptera att folk rör på sig.)

Ja, men förutom detta var det som sagt angenämt.