Min fina mormor. Hon som alltid tog den minsta kakan för att vi barn skulle få de stora. Hon som var så lättskrämd (en egenskap som jag nu har ärvt) att jag och min kusin brukade hoppa fram bakom dörrar, för att sedan fnissa sådär mycket som bara små flickor kan göra, och istället för att bli arg eller irriterad så skrattade hon med. Hon som lärde mig att sticka. Hon som alltid blev så orolig när man simmade för långt från bryggan eftersom hon inte kunde simma själv. Hon som lärde mig hur man åt spottsoppa. Hon som alltid blev så glad när man hälsade på, och alltid ville lyssna på hur man hade det. Hon som tröstade oss när jag vi var små och gjorde illa oss och längtade efter mamma och pappa. Som jag tröstade när hon var rädd för att glömma och tyna bort, och som sa att hon så gärna ville hinna se mig gifta mig och få barn innan hon försvann. Inatt dog hon, utan att jag hunnit visa henne varken man eller barn, och jag hoppas innerligt att hon får det bättre där hon är nu.