Jag jobbar som bekant rätt mycket just nu, och eftersom min arbetsplats råkar befinna sig på min uppväxtort bor jag för tillfället hos mamma och pappa. Och om vi säger såhär - när man bildgooglar på ortsnamnet är det ingen slump att alla bilder föreställer bussar på väg därifrån. Förutom den här fantastiska bilden på Alunda centrum. Vi pratar alltså om orten där ungdomarna på min tid åt tvål och drack bedövningsmedel för hästar för att bli höga, och där det i flera år gick ett rykte om att två elever haft sex på höjdhoppsmattan.



En bra grej med att bo hos mamma och pappa är att det är gratis och att man oftast slipper laga mat, en lite sämre grej är att jag fortfarande måste betala hyra för en lägenhet jag knappt hinner vara i och att jag inte får sova i min egen säng. Men det absolut sämsta är ändå att man ofta stöter på gamla klasskompisar från mellanstadiet när man går på ICA. Jag skulle nästan vilja påstå att cirka 50% av dem faktiskt jobbar på just ICA. Det jobbigaste med det där är att något otroligt dumt inom mig vill utbrista: "Ja, jag är ju bara här på BESÖK jag. Har ju flyttat till Uppsala nu vet du.". Och det är ju så förbannat malligt att man dör. Jag kan förstå att andra trivs, kanske har fått ett jobb och så, men själv känner jag mig skyldig mitt tonårsjag att flytta därifrån, om så bara för några år åtminstone.  Men efter ett tag kommer jag på mig själv med att inse att det kanske är jag som är idioten ändå - varför har man egentligen valt att vara singel i en stad där man spenderar dagarna med att läsa serier och spela TV-spel, när man kunde bott kvar och säkert varit gift och tvåbarnsmamma vid det här laget?

Dagens låt: School - Nirvana