Our skin gets thicker from living out in the snow.
Idag visade det sig att jag har begåvats med den fantastiska impulsen att svimma när jag ser blod. Eller rättare: när jag själv blöder. Jag har visserligen upplevt både yrsel och illamående vid blodprov, men jag har alltid tänkt att det mest berodde på att de då grävt runt efter blodet i en kvart. Vem mår inte illa av det liksom?
Men idag skar jag mig i handen. Eller skar och skar, ska jag vara ärlig så var det mer så att jag högg mig själv. Det blev ett ganska litet men djupt jack, eftersom jag liksom spetsade mig själv med kniven. Det gjorde inte speciellt ont, men det blödde lite. Ungefär så mycket att det kom några droppar blod på golvet.
Jag spolade handen under kranen, började bli lite yr i huvudet, letade upp plåster, kände mig väldigt yr i huvudet, gick in på toa, kom på att jag glömt alsolspriten, gick tillbaka, kände mig VÄLDIGT yr, VACKLADE tillbaka in på toa, SNUBBLADE in i badrumsskåpet, tog en bommulstuss... och var tvungen att lägga mig i fosterställning på golvet i 5-6 minuter innan jag kunde resa mig upp och fortsätta.
Så fruktansvärt opraktisk egenskap. Om vi tänker evolutionsmässigt, eller om vi bara tänker på överlevnad överhuvudtaget, så måste ju att svimma så fort man blöder lite vara det absolut SÄMSTA man kan göra. Då kan ju den sabeltandade tigern liksom passa på att ta det rätt chill, bita lite i lugn och ro så att säga, och ändå hinna ÄTA UPP en medan man ligger där. Avsvimmad. Istället för att få någon slags adrenalinkick och springa därifrån i typ ljusets hastighet. DET hade varit en mycket bättre egenskap.
Dagens låt: Neighborhood #1 (Tunnels) - Arcade Fire
Kommentarer
Postat av: Parcepio
Slutsats: Kniv, farligt. Golv, bra.
Trackback
