Jumping jolly until the end.

Hörrni, jag har gjort en spaning! Hur kommer det sig att svenska rappare helt plötsligt börjat referera till Beatles låt Ob-La-Di, Ob-La-Da i var och varannan låt?
 
 
Först hörde jag det i Sjukstugan & Skizz låt Zig Zag, och nu har jag även hört det i Näääk & Thomas Rusiaks För musiken (ca 01:07). Herregud, två låtar, då är det ju en trend! Jag grubblar naturligtvis mycket på detta, vadan detta plötsliga intresse för den gamla 60-talsdängan? Inom hip hop-världen dessutom! Jag kommer dessvärre inte fram till något vettigt svar, kanske eftersom jag inte är så insatt med det här med hip hop, men om någon sitter inne på vetskap - dela den med mig vettja!
 
Dagens låt: Best Of Friends - Palma Violets

We sang shaker hymns.

 Ja hörrni, i helgen var jag alltså äntligen på Dry the Rivers spelning i Stockholm. Som jag hade längtat. Och sedan glömt bort att jag ens skulle gå, för att sedan minnas igen och bli glad. Och förkyld. Och sedan nästan frisk igen.

 
 Eftersom spelningen var på klubben Strand (för er som inte vet är det ungefär så nära en ungdomsgård man kan komma och fortfarande ha tillstånd att servera alkohol, seriöst, folk spelar rundpingis) var den därmed rätt liten, vilket öpnnade upp för helt grymma platser.
 
 
 Och såklart var de ju jättebra. Tack vare min brors eminenta kamerahantering kan jag faktiskt visa er när de gick ut i publiken och körde extranummret.
 
 
 Det visade sig att han tydligen inte lider av samma problem som mig när det gäller att föreviga kosertminnen.
 
Ja, och sen (HERREGUD) fick man ju till och med prata med dem en stund efterråt. Jag fick naturligtvis ångest i samma ögonblick de tillkännagav det från scenen. Jag är ju alldeless för feg för sådant egentligen, rädd för att vara jobbig och så vidare (vad ska man liksom säga?!?), men efter lite tiominuters-KBT och en Black Russian i blodet tog jag till slut mod till mig. Gick fram och sa några helt värdelösa komplimanger om hur bra de var, fick en liten papperslapp signerad, bad min bror ta en bild, och kände mig urfånig. Men - FY SATAN vad jag kan skryta om detta ifall de blir superkända i framtiden (och därmed aldrig skulle gå ut bland publiken och hänga i baren efter konserter). Då kan jag sitta där och bara: "Ja dem lyssnade jag ju på redan 2012. Såg dem när de spelade på Strand den vintern, träffade dem faktiskt en stund efterråt också. Schyssta killar."
 
 
Synd bara att jag i någon sorts starstruck-panik* drog håret bakom öronen, och därför inte visar upp min mest fotogeniska sida - men jag har ju iallafall den dåliga ljussättningen på min sida.
 
Dagens låt: Shaker Hymns - Dry the River
 
* På tal om starstruck-panik: när bilden tas har jag dessutom precis förklarat för dem att min bror inte alls vill vara med på bilden, eftersom "I forced him to come". Utöver det tyckte jag att jag skötte mig ganska bra.

I loved you in the bed, I loved you in the best way possible.

Idag tänkte jag avsluta bloggserien videokväll med Evelina, och jag tänkte logiskt nog göra det i nutiden.
 
För snart två veckor sedan var jag ute och slarvade på krogen. När jag kom hem och la mig i sängen kollade jag igenom mitt Instagram-flöde, och såg att något band som hette Dry the River skulle spela på Strand i december. Här är mina minnen lite luddiga, men jag tror att jag tilltalades av bilden på bandet och tänkte ungefär: "De ser ut att spela bra musik" (alternativt "De skulle gärna få dela den här sängen med mig just nu"), och bestämde mig därför för att lyssna på någon låt. Närmare bestämt den här:
 
 
Eftersom klockan var närmare 5 på morgonen lyssnade jag på låten i mina hörlurar, och det var som om musiken inte fick plats där inne i huvudet, utan var tvungen att färdas ut i ben och armar. Där låg jag alltså klockan 5 på morgonen och lyssnade om och om igen på denna låt, och varje gång låten nådde sitt crescendo (1:42) blev jag liksom TVUNGEN att dansa. Trots att jag låg ner. Och ja, det såg nog ungefär lika bisarrt ut som det låter. Efter ett tag kände jag att jag behövde fler visuella bilder till musiken, och vände mig till min kära vän YouTube.
 
 
Och efter det tänkte jag definitivt de tankarna jag nämnde tidigare. Den lilla hipster-nörden i mig smälte ju liksom totalt. Sedan spenderade jag resten av natten med musik i öronen, och alla de gånger jag vaknade (vilket var en hel del just eftersom jag lyssnade på musik hela natten) satte jag på låten New Ceremony igen.
 
Nu har deras debutplatta gått på repeat i både mobilen och på datorn i snart två veckor, och jag har redan bokat biljetter till deras spelning i december. Värt att notera är även att sångaren, Peter Liddle, just nu sportar årets i särklass fulaste frisyr.
 
Dagens låt: No Rest - Dry the River
 
Andra låtar jag gärna ville ha med i bloggserien, men valde bort pga ville inte hålla på för evigt:
Everlong - Foo Fighters
New Noise - Refused
Can't Stop - Red Hot Chili Peppers
Heavy Pop - WU LYF
 

Come on skinny love just last the year.

Äntligen torsdag igen! För mig betyder det både helg och videokväll.
 
Idag ska vi röra oss ännu mer mot nutiden, närmare bestämt mot tiden efter gymnasiet. När jag började tröttna på Kings of Leon började jag nämligen leta efter nästa grej, och när de i en intervju sade att de gillade Bon Iver och M83 var jag inte sen att kolla upp dessa. Jag gillade givetvis båda banden, men det som gjorde störst intryck på mig var ändå Bon Iver. Speciellt låten Skinny Love.
 
 
Det här är i mitt tycke den bästa liveversionen, och tro mig, jag har sett en hel del. År 2009 var det här den låten jag lyssnade absolut mest på. Det gick till och med så långt att jag drömde om den. I drömmen där min bror skulle dö var det här nämligen den låt jag lyssnade på natten innan "avrättningen", och började storböla när jag sjöng med i raderna "In the morning I'll be with you, but it'll be a different kind.", "Now all your love is wasted" och  "Who's gonna love you? Who will fight? Who will fall far behind?". Det tog ett tag för mig att sluta förknippa låten med det där.
 
Men man kan ju inte prata om Bon Iver utan att nämna även den här fantaskiska videon:
 
 
Helt fucking jävla magiskt.
 
Dagens låt: Skinny Love - Bon Iver
 

Stuck in the ways of being an ass.

Har precis kommit hem från The Hives spelning på Gröna Lund. En mycket blöt historia.

 
Såhär peppad var jag innan jag åkte. Jag har ju sett The Hives förr och visste att jag hade en kul kväll framför mig (även om det kanske inte syns på bilden). Vad jag däremot inte visste var att det skulle regna hela kvällen i Stockholm.
 
 
Såhär såg jag ut efter konserten. Och när jag gick hem från bussen, och kände att nu går det fan inte att bli blötare, hände det här:
 
 
 
Nu ligger jag nerbäddad i sängen och försöker återfå någon slags värme i kroppen. Värmedynan och bilder på världens bästa hund hjälper. Däremot undrar jag om min jacka någonsin kommar att bli torr igen.
 
Dagens låt: Main Offender - The Hives

When I ran through the deep, dark forest, long after this begun.

Idag är det torsdag, och för alla trogna bloggläsare betyder det självklart videkväll med Evelina.
 
Idag tänkte jag lämna högstadiet och gå vidare till gymnasiet. Jag hade nu plöjt igenom cirka ALL Nirvanarelaterad musik, och var redo för något nytt. Det här var också tiden då jag började titta mer och mer på TV-serier, och detta råkade sammanfalla med den tid då soundtracken i TV-serier faktiskt gavs ut på skivor. (Vi minns väl alla klassiker som O.C. och One Tree Hill som faktiskt hjälpte till att göra namn som The Killers riktigt stora?) Under några år lyssnade jag därför nästan uteslutande på musik från diverse TV-serierelaterade spelningslistor som jag laddade ner från internet. Det var kanske inte den bästa tiden i mitt musikaliska liv, men sedan, tack och lov kom Youtube!
 
I början kollade man ju mest på Smosh och Sagan om Ringen dubbningar, men när musikvärlden väl kom ikapp visade det sig vara en jävla guldgruva. Inte bara på grund av att man kunde titta på musikvideor när man ville (utan att behöva sitta i timmar framför MTV och VH1 och hoppas på att just DEN låtan skulle komma) utan för att en del band började lägga upp videobloggar. Mina favoriter i den kategorin var Phantom Planet och Kings of Leon. För att inte förlora eventuell cred: det här var på den tiden KOL fortarande bara var kända i hipsterkretsar, alltså innan de slog igenom på riktigt och började bli förknippade med småtjejer och att ställa in konserter på grund av fågelbajs. Jag lägger ingen värdering i det, men DÅ tillhörde de ett av mina absoluta favoritband.
 
 
 
Även om det finns låtar som jag gillar bättre (exempelvis den här), så var det här den VIDEO som verkligen grep tag i mig. Idag kan det tyckas så enkelt på något sätt, men jag satt alltså på riktigt och tittade på den om och om igen. Och blev dödskär i sångaren Caleb Followill. Gick till och med med i en Facebook-grupp som hette "Caleb, YOUR sex is on fire".
 
Sommaren 2009 besökte de dessutom Hultsfredsfestivalen, och jag tvekade inte att köpa en biljett, trots att jag egentligen inte ville se något annat band. På grund av det var jag oerhört laddad inför just den spelningen. Jag valde att värma upp i Jägermeistertältet. Det är möjligt att jag kan ha varit lite ... övertänd ... och när de första tonerna började ljuda var jag helt upptagen av att ÄGA vid tältets fotbollsbord, och var tvungen att springa mot scenen. I denna förvirring tappade jag bort mina vänner, något jag inte reflekterade så mycket över - jag skulle längst fram. Och längst fram kom jag, på något sätt. Tyvärr minns jag inte så mycket mer efter det (kanske blev det någon Jäger för mycket), utan det är mer som ett diffust lyckorus. Med betoning på rus.
 
Dagens låt: Wolf - First Aid Kit

You lost your heart.

Appropå videokväll förresten, första veckan mindes vi ju 90-talet och Backstreet Boys, och jag visste precis vilken video jag VILLE lägga upp, men jag fick nöja mig med det näst bästa eftersom jag inte mindes titeln på låten och inte heller kunde hitta den bland alla Youtube-träffar. MEN - nu har jag hittat den! Så här kommer en liten uppföljning till BSB-videokvällen.
 
Jag och en kompis hade upptäckt att om man stoppade i en av Backstreet Boys-skivorna i datorn (Alltså. Teknikens under.) fanns där även en musikvideo man kunde titta på, vilket vi också gorde. OFANTLIGT många gånger. Vi var båda två dödligt förälskade i Nick Carter, och ägnade mycket tid åt att pausa videon för att hitta det ögonblick då han var allra snyggast.
 
Idag kan jag känna (även om det kanske inte riktigt är min "kopp te") att jag för första gången förstår exakt vilka slags känslor som rörde sig inom mig som 9-åring. (Se 2:15-3:56.)
 
 
 

It's not enough, the world is not turning.

 Jag förstår ju att ni suttit hela dagen och väntat på veckans videokvällsinlägg, och det är ju som man brukar säga: väntar man på något gott är det ju bara härligt. Hursomhelst, nu behöver ni iallafall inte vänta längre.
 
Förra veckan berättade jag om hur utgångspunkten för i stort sett all musik jag lyssnade på under högstadietiden var Nirvana, och ett av banden jag upptäckte på det sättet var Mudhoney. Att få tag på musik på den här tiden var lite komplicerat, varken Youtube eller Spotify existerade, och jag hade faktiskt inte ens bredband. Att köpa alla skivor jag ville ha var förståss omöjligt med min ekonomi, många av dem fanns inte ens att köpa i Sverige, så ibland bad jag mina vänner som hade bredband att ladda ner några låtar åt mig. Och det var så jag fick tag på låten Touch Me I'm Sick.
 
 
Jag minns EXAKT hur jag satt i kontorsstolen hemma hos mamma och pappa och spelade upp låten i Windows Media Player och blev liksom förtrollad. Minns ni scenen i Populärmusik från Vittula när Matti och Niila spelar Beatles Rock and Roll Music, och hela rummet börjar snurra så att de trycks ut mot väggarna? Det var precis så det kändes. (Fast typ inuti huvudet eftersom jag hade hörlurar.) Jag KUNDE inte sluta lyssna, utan satte låten på repeat. Det var liksom inte som något jag hade hört förut, så skitigt och tungt på något sätt, och det allra bästa var att jag älskade det. Nu var jag tydligen en sån som gillade punk*. Coolt.
 
 Dagens låt: Nascar Eyes - Tennis Bafra
 
* Ja, eller garage punk eller grunge eller post punk eller vad fan ni vill. Att det alltid ska vara så petigt med det där.

Seven o'clock and my heartbeat stops.

Idag tänkte jag bjuda på de just nu fulaste sekundrarna i musikvärlden. Mycket nöje!
 
 
Dagens låt: Candy Girl - Trailer Trash Tracys
Vilket för övrigt är bland det bästa. Låter som Twin Peaks.

Oh why is your hate so addicting?

Idag är det torsdag vilket såklart betyder att bloggserien videokväll med Evelina fortsätter.
 
Om ni minns förra veckan så pratade jag en del om Absolute Rock Classics-skivorna, och jag tror att det var genom dem jag först upptäckte Nirvana. Förmodligen fanns låten Smells Like Teen Spirit med på någon av dem, men den första låt jag minns att jag hörde, och som också var den absolut första låt jag laddade ner var Rape Me. Jag skulle kunna välja den låten, för ärligt talat var det när jag hörde den som jag blev kär, men bara någon vecka senare sändes Nirvanas Unplugged in New York på MTV. Jag bandade konserten och tittade om och om igen. Och igen.*
 
Det var särskilt den sista låten, Where Did You Sleep Last Night, som trollband mig. När Kurt Cobain växlade till det där ångestfyllda skrikandet (03:52) tyckte jag att det var det vackraste jag någonsin hört. Det var som om jag såg världen genom helt andra ögon, som om jag föddes på nytt, som om jag hade hittat hem. Och det var DÄR besattheten började.
 
 
 
Kurt Cobain blev min hjälte, min förebild och min stilikon.** Jag minns att jag några dagar efterråt tog på mig ett par udda strumpor och en noppig, skogsgrön fleecetröja och cyklade hem till min kompis, med VHS-bandet på pakethållaren, för att dela med mig av detta fantastiska nya. Jag klippte sönder mina jeans och började använda morfars flanellskjorta i skolan, jag försökte till och med efterlikna Kurt Cobains frisyr. Medan andra började få svårt att passa in behövde jag inte ens anstränga mig - det var ju GRUNGE att inte bry sig. Men det bästa med  denna besatthet var kanske att den öppnade så många nya dörrar, så fort jag läste ett bandnamn i någon intervju med Nirvana kollade jag genast upp det, och helt plötsligt kunde jag stoltsera med en väska prydd med bandnamn som ingen annan i min klass ens hade hört TALAS om. Jag hade fått en identitet
 
Dagens låt: Shadow - Wild Nothing
 
* Detta VHS-band skulle senare bli fyllt av 4,5 timmars material, helt ägnat åt Nirvana. Om jag skulle uppskatta hur många gånger jag kollade på det bandet skulle inte siffror räcka till. Typ.
 
** En av de mest extrema saker jag gjorde var att rama in hans självmordsbrev och sätta upp på väggen. Jag insåg inte riktigt exakt HUR sjukt det var förrän min mamma bad mig att ta ner det någon dag senare.

That was the year I knew the panic was over.

Idag är det torsdag vilket för er återkommande läsare som bekant innebär videokväll med Evelina.
 
Ikväll lämnar vi 90-talet och gör ett nedslag i mina tidiga tonår, alltså 2003-2004 någon gång. Det här var den tiden då jag för första gången upptäckte att man kunde lyssna på annan musik än den som spelades på radio, och istället lyssna på GAMMAL musik. Jag hade, som jag skrivit om tidigare, inte riktigt hittat mig själv än, men jag kände att det där med hårdrock kanske var något för mig. Som av en händelse var detta även tiden då var och varannan människa köpte Absolute Rock Classics på diverse mackar, vilket gjorde att jag lyckades komma över precis en sådan. Och det var så jag upptäckte Led Zeppelin.
 
Den första Zeppelin-låt jag hörde var Stairway To Heaven, en låt vars text tycktes helt obegriplig och därför också helt magisk. Jag fastnade extra mycket för låtraden "To be a rock and not to roll" som för mig beskrev EXAKT hur jag kände mig vid den tiden i livet: som någon som ville vara något men inte visste hur.
 
 
 
(Notera gärna Robert Plants skrev, särskilt vid 04:20)
 
När jag senare hörde talas om hur låten skulle innehålla satanistiska budskap om man spelade upp den baklänges föddes direkt ett brinnande intresse för både musik och teknik, och man kan väl säga att det var så min musikaliska resa började. Om man nu får använda sådana floskler en vanlig torsdag.

Can you remember ever having any fun?

Minns ni programmet Videokväll med Luuk som gick i SVT för några år sedan? Jag tyckte det var en helt genialisk programidé att låta folk berätta om vilka låtar som betytt mycket i deras liv, och ända sedan dess har jag velat göra min egen lista. Därför välkomnar jag er till bloggserien videokväll med Evelina.
 
Vi börjar på 90-talet där det kanske mest väntade vore att välja Wannabe med Spice Girls.* Spice Girls T-shirt och Buffalo-skor var liksom det absolut tuffaste man kunde ha, t-shirt hade jag men lyckades aldrig övertala mamma om skorna (tror att jag vid något tillfälle kan ha gråtit i skoaffären). Jag tror att ALLA tjejer på min skola var med i ett eget Spice Girls-crew, man var liksom TVUNGEN att välja vilken Spice Girl man ville vara för att ens ha någon identitet. (Jag var Mel B.) Vissa gäng var mer ambitiösa än andra och klädde ut sig vid varje lunchrast då de mimade på skolgården till medhavd cd-spelare, med koreografi och allt. Och folk gick på riktigt dit och tittade! Man var kanske lite svältfödd på riktig livemusik. Vi andra nöjde oss med att byta samlarbilder under något träd.
 
MEN, jag tänker inte välja Wannabe. Efter ett tag kom nämligen ett annat band som jag faktiskt gillade på riktigt - och inte bara för att alla andra gjorde det. Här önskar jag att jag kunde dra till med något tufft som också var aktuellt på den tiden, Red Hot Chili Peppers till exempel, men det var det inte. Mitt absolut första favoritband var nämligen Backstreet Boys. Hade ett helt album med samlarbilder, rummet var tapetserat med BSB-posters från OKEJ (jag samlade på den bildserie där alla bakgårdspojkar poserade med varsinn motorcykel) och spelade in deras videor på VHS när de hade en låt med i Voxpop. Idag vet jag inte riktigt vad jag såg hos dem, men det är ändå förbannat mycket nostalgi.
 
 
 
Minns att jag var otroligt avundsjuk på tjejerna i videon, som om att stå bakom ett stängsel på en flygplats och titta på dem och vifta med plakat vore höjden av lycka.
 
Dagens låt: I'll Be Alright - Passion Pit
 
* Man kunde ju inte engelska på den tiden, och jag minns att jag för att förstå textens innebörd frågade en lärare vad "Wannabe" betydde. Jag fick till svar att det inte var ett riktigt ord, så det betydde ingenting. Innebörden av låten förblev alltså en gåta upp till en nästan pinsamt hög ålder.

I think I've got a feeling I've lost inside.

Herregud hörrni. Eurovisionen igår. Jag vet inte vad ni tyckte, men jag tyckte att allt (utom möjligen Sverige och Estland) kändes smutsigt och huvudvärksframkallande. Inte konstigt att jag bara hade 6 rätt - vem kan avgöra resultatet när allt var så jämndåligt att röstningen kändes som ett lotteri? Är dock glad över att Bosnien & Hercegovina gick vidare, trots att deras låt var lite av ett sömnpiller. Trodde aldrig att den skulle kunna ta sig förbi den drös av ballader som var med igår. Och fina, serbiske Zeljko och den glada, turkiske Can får vi också se igen på lördag. Kul. Men killen med ögonbindeln ... hade vi inte kunnat klara oss utan honom? Känner också att jag kanske borde försvara att jag trodde att Slovakien skulle gå vidare: jag visste ju inte att killen inte kunde sjunga live. Jag trodde att han skulle få alla rock-röster, men det verkar som om den gräsliga damen från Makedonien knep dem istället.

Nej, nu måste jag sluta. Har ju en tenta att skriva klart också. Och då gör jag det enda vettiga - sätter på en 10 timmar lång version av Taking the Hobbits to Isengard och öppnar dokumentet.



Dagens låt: Roll With It - Oasis

Ps. Ni vet den här feeden man får upp på höger sida i Spotify, där man kan se vad ens vänner lyssnar på just nu? En dag hoppas jag att jag ska kunna kolla dit utan att se att någon lyssnar på Somebody That I Used To Know med Gotye.

No matter how low, there's always further to go.

Ikväll är det dags för semifinal två, och jag har självklart gjort en lista på de bidrag jag tror går vidare idag igen.

Serbien
Vitryssland
Ukraina
Bulgarien
Kroatien
Sverige
Turkiet
Estland
Slovakien
Norge

Kvällens startfält är en jämn smet av medelmåttighet (med några få undantag), där det känns som om 70% består av kvinnor med mörkt, långt hår som sjunger ballader på främmande språk, och jag tyckte det var ganska svårt att skilja agnarna från vetet. Men friskt vågat hälften vunnet, eller vad man brukar säga. (Ja, idag är en dag då jag vältrar mig i ordspråk.) Jag gillar Serbien och Turkiet bäst, och så kan jag ju inte riktigt motstå ett bidrag från Bosnien & Hercegovina, men jag tror tyvärr inte att de kommer gå vidare.

Om vi ska diskutera bottennappen istället, för ärligt talat är det ju alltid roligast, så skulle jag vilja hävda att Georgiens bidrag är det absolut äckligaste jag någonsin har sett. (Titta extra noga vid 2.00.)



Här har vi alltså en man som är både en avkylare och en mäklare. Och, ja, han får väl peta på bäst han vill så länge han håller sig långt borta från mig.

Dagens låt: Movin' On - Blur

Pour the apple carts up from silvery hill.

Jag har hela tiden förutsatt att jag varit relativt ensam om mitt ESC-intresse, och att jag skulle tappa cirka 100% av mina läsare under den här perioden. Istället slog jag igår besökarrekord, och har nu bestämt mig för att släppa ALLA hämningar. Därför:

Några tankar om Eurovisionen igår.

- Vem fick för sig att Big Brother-Gurkan skulle representera Montenegro?

- Skönt att Greklands Eleftheria Eleftherio drog upp den obefintliga kjolen och visade trosorna redan efter 3 sekunder. Då var ju skadan liksom redan skedd så man kunde slappna av sedan.

- Lettland... Alltså, att försöka rädda en dålig låt genom att sjunga att den är "beautiful" och något som "everybody loves" gör den INTE bättre. Dessutom kan det vara en fördel om man kan uttala de namn man namedroppar, själv har jag nämligen aldrig hört talas om den där Sir Paul Mackarney. Ett litet tips bara.

- På något sätt kändes det ganska passande att San Marinos koreografi till största delen bestod av att göra loser-tecknet.

- Varför upprepades ordet "nudlsuppn" (som också betyder nudelsoppa) ett flertal gånger i en låt om att skaka rumpa?

- Fint att Jedwards frisyrer hade lagt sig lite, och att de då såg ut som kloner av Edward Cullen (= andra halvan inne hos alla tonårsflickor).

- Spännande att Colin Farrell/Edward Norton tävlade för Moldavien iklädd någon slags skomakarutstyrsel.



Angående min tippning ger jag mig själv godkänt då jag lyckades pricka in 8 av 10. Speciellt eftersom jag förstod att Moldavien skulle gå bra, när inte ens självaste Christer Björkman gjorde det. Däremot blev jag lite förvånad över att Albanien gick vidare. Trodde att det skulle vara lite för svårsmält, men tydligen inte. Kul. Jag anser nämligen att en människa som kan låta som en theremin av principskäl ALLTID ska premieras. Trist också att Israel inte gick vidare. Det var ju precis så där galet och glatt (på gränsen till barnprogram) som jag tycker att Eurovision ska vara. Ändrade dock snabbt min uppfattning om Ungern, så hade jag fått gissa efter alla framträdanden hade jag nog bytt ut dem mot Schweiz (som jag inte tyckte höll måttet riktigt) och fått 9 rätt. Men jag är inte den som ältar, jag har redan siktat in mig på morgondagens delfinal istället.

Dagens låt: Apple Carts - Damon Albarn

Throw it to the universe.

Precis när ni trodde att ni skulle slippa läsa om ESC börjar ju själva festivalen, och då måste jag ju självklart fortsätta. Men jag ska försöka fatta mig kort. De länders bidrag jag tror går vidare ikväll är:

Island
Grekland
Rumänien
Schweiz
Israel
Cypern
Danmark
Ryssland
Moldavien
Irland

Det är alltid lite av en sport att gissa sånt här utan att ha sett något slutgiltigt nummer (ofta hottas de ju upp betydligt jämfört med dem i hemlandet), men jag har ändå gjort ett försök. Min personliga favorit ikväll är nog Israel. Annat värt att nämna är väl San Marinos bidrag, som mycket väl kan vara det sämsta i historien.



Det är inte bara att låten skulle kunnat vara specialskriven åt Rebecca Black, utan även Valentina Monettas övertydliga mimning gör att någonting dör långsamt inom mig. Som tur är blir plågan relativ kort, för när hon vid 2.08 sjunger "How about a little chat?" svartnar allt.

Tänkte att jag skulle bjuda på någon liten anekdot från mitt liv också, för att inte tappa alla mina läsare, men förutom att min nyvunna passion för blommor resulterat i att båda exemplaren fortfarande lever, har jag inte så mycket att komma med. (Det kan också bero på att det för tillfället är mamma som vattnar dem.)

Dagens låt: Throw it to the Universe - The Soundtrack Of Our Lifes

Pokušaću da te poljubim a ti se pravi luda.

Slutet på Eurovisionveckan är här, och det är dags för förstaplatsen.

Pokusaj - Laka



Bosnien-Hercegovinas bidrag år 2008 som kom på 10:e plats med 110 poäng. Det här är garanterat det konstigaste och bästa som någonsin tävlat i ESC. Det hängs tvätt, det sjungs om att äta bananer (!), kärlek och att falla ur träd medan fyra tjejer i brudklänning står och stickar. Har också för mig att de ville ha med levande hönor på scenen, men fick inte tillåtelse till det. Men det är ju tanken som räknas. Dessutom påminner det lite om Arcade Fire, vilket är ungefär det bästa betyg en låt kan få.

Je suis une poupée de cire, une poupée de son.

Idag är det dags att presentera det näst bästa Eurovisionbidraget genom alla tider.

Poupée de cire, poupée de son - France Gall



Det här är alltså Luxemburgs vinnande bidrag från 1965 med underbara France Gall. Tyvärr går inte det här klippet att bädda in, så för att se det får ni klicka på bilden, och för guds skull gör det, för det här är så sött och fint och glatt och vemodigt samtidigt. Texten innehåller tydligen många tvetydigheter som gör den svår att översätta (enligt Wikipedia), men på ett ungefär sjunger hon att hon är en docka av vax och sågspån vars hjärta är ingraverat i sånger.

Siren in my head is making awful sound.

Eurovisionnostalgin fortsätter. Idag = bronsmedaljen.

Siren - Malcolm Lincoln



Estlands bidrag 2010, och en låt som faktiskt är bra på riktigt, vilket är ganska sällsynt i den här tävlingen. Tyvärr brukar det ju också vara så att de låtarna inte heller går så bra, och mycket riktigt gick den här låten inte ens vidare från semifinalen. Men en kul anekdot kan jag ändå liva upp med: bandnamnet Malcolm Lincoln syftar till en tävlande i Vem vill bli miljonär som blandade ihop namnen Malcolm och Abraham Lincoln. Lätt hänt.


Hesh’art li rak milim.

ESC-veckan fortsätter, idag: plats 4.

Milim - Harel Skaat



Det här var Israels bidrag år 2010 och var förhandstippat att gå bra, men hamnade bara på 14:e plats med 71 poäng. Snopet. Både Harel och hebreiskan är ju superfin. Jag vet att han sjunger någonting med: "du lämnade mig med bara ord", och om jag sedan ska tolka fritt med mina obefintliga kunskaper i hebreiska tycker jag det låter om att han sjunger "serche mandolin" en massa gånger i refrängen, och "gamla kerka" vid 1:48. Därför tänker jag mig att han letar efter en mandolin i en gammal kyrka.


Tidigare inlägg Nyare inlägg

RSS 2.0