And all the while I never won.
Igår sprang jag nästan in i dörrkarmen på vägen till brevinkastet, eftersom jag sprang dit i lite för stor iver när jag hörde ett paket dunsa ner på golvet. "Men vad VAR det I paketet då?" undrar ni säkert. Beyond: Two Souls såklart.
Ganska exakt 00.00 rullade eftertexterna, och vet ni? JAG VANN!!! Nä, skojade bara, det är inte riktigt den typen av spel. Precis som Quantic Dreams förra spel Heavy Rain är det mer som en interaktiv långfilm, denna gång med mindre deckare och mer övernaturligt. Lite som ett Paranormal Interactivity. (Ser ni vad jag gjorde där?)
Vi får följa Jodie, spelad av Ellen Page, och kastas friskt mellan olika tidpunkter i hennes liv. Från tystlåtet litet barn, till rebellisk tonåring, till CIA-agent, till hemlös gatumusikant, och så vidare. Ganska snart står det klart att Jodie inte är som alla andra, hon har nämligen ett övernaturligt väsen vid namn Aiden knutet till sig. Han kan ibland vara en riktig pain in the ass, men rätt ofta är han också hjälpsam. Exempelvis kan han röra sig fritt mellan väggar och våningsplan (inom rimligt avstånd från Jodie, annars blöder hon näsblod), låsa upp dörrar, flytta på saker, strypa människor, eller till och med kontrollera dem. Detta öppnar naturligtvis upp nästintill oändliga möjligheter, typ hämnas på folk som är taskiga, eller rädda världen.
För att ens huvud inte ska sprängas totalt visas en tidslinje upp mellan varje kapitel, där alla dittils spelade delar ritas upp i kronologisk ordning, och så småningom fylls luckorna i en efter en. För redan från början är frågorna många: Hur blev hon CIA-agent? Varför blev hon sedan hemlös? Vem/vad är egentligen Aiden? Hur många olika frisyrer hinner hon ha på 15 år? Och hur snabbt växer egentligen hennes hår? Till en början är detta spännande, men efter ett tag känns det lite som om berättandet slår knut på sig självt - en karaktär kan på bara några sekunder gå från känslokall douche till eventuellt kärleksintresse - och mot slutet är det, trots tidslinjen, rätt förvirrande. Men, om en har tålamod rätas det mesta ut i slutändan, och det är trots allt en gripande story med bra skådespelarinsatser.
Det är sedan tidigare känt att jag ofta går vilse i spel (och verkligheten), men här lyckades jag även med konstsycket att åka vilse under vattnet. Vilket är en av mina värsta mardrömmar. Skräckfilmsscenarion med döda människor och onda andar kan jag hantera, men ingen sa något om att köra en FUCKING UBÅT!
Vissa verkar ha svårt för spelmekaniken (som ju är både simpel och enkelspårig) och slice of life inslagen - men jag, som spelade The Sims under i princip hela min tonårstid, har inga som helst problem med att sitta och skaka på handkontrollen för att få Ellen Page att torka sig efter duschen. Tvärtom tycker jag att dessa inslag av vardagsrealism är charmiga, och i en annars rätt mörk och tung historia känns dessa avbrott välbehövliga. Att spelet är "enkelt" behöver inte heller vara negativt. En gripande story utan avskräckande leaderboards, och med simpel mekanik är ju perfekt för de som är nya på det här med spel. (Faktum är att det var just Heavy Rain som fick mig att överge The Sims och återuppta TV-spelandet.) Och för oss som är lite mer erfarna, är det inte rätt skönt att spela ett spel där en slipper dö?
Slutbetyg: 3 ringbrynjor av 5 möjliga. Och ett svärd.
Om ni vill se mer rörliga bilder rekommenderar jag den här (aningen för positiva, men underhållande) videorecensionen:
Dagens låt: 3am Spiritual - Smith Westerns
Kommentarer
Trackback
